TISNARVIKENS BLÅ ARAFAT "Aramis"

                                                            
Aramis var den första Australian Cattledog som jag kom i kontakt med. Han var en fruktansvärt hanhundsaggressiv kille, som hade gått ur händerna på sin första ägare.
Det slutade med att Försvaret köpte in honom, av vilken anledning vet jag ej, men jag kan tänka mig att det var för att prova nya hundraser.

Aramis hamnade hos min f.d. sambo och blev senare en "medlem" i vår hundfamilj. Aramis var en ganska svår prövning, då vi hade två andra hanhundar och senare även två tikar. Det var en ständig kamp att tänka på att hålla hanhundarna isär.
Anledningen till att Aramis var så aggressiv mot andra hanar, kom troligen ifrån att förra ägaren inte hade rett ut "tonårsproblemen" med honom. Han var tränad med många stressande övningar, han började sätta sig upp mot andra hanar och hamnade så småningom i slagsmål och fick förmodligen vinst av detta. Otroligt tråkigt att det skulle behöva gå så långt med honom.

Aramis var en mycket stressad kille, speciellt då andra hanar var i närheten. Att åka bil med honom och flera hanar var tämligen jobbigt. Pip, skrik, skäll.... ja att man inte blev totalt galen på honom är konstigt.
Men trots att Aramis var så stressad emellanåt, så var han oerhört god mot människor.
Även om det blev slagsmål mellan våra hanar ibland och Aramis hade siktet inställt på att döda , så vände han aldrig sin aggressivitet mot oss. Han kunde vara helt blockerad men aldrig att han bet oss. Det kanske bara var tur, men jag tror ändå att han i grunden hade ett gott psyke.Vi provade kemisk kastering på honom och senare blev han även kasterad på riktigt. Man kunde ana en liten dämpning i hans stress, men aggressiviten kvarstod.

Aramis fick mig att fundera på, om denna ras verkligen var så jobbig och enveten i vissa av sina handlingar.
Det slutade med att jag kontaktade Aramis uppfödare, som då lämpligtvis hade en tik kvar ur en kull. Sagt och gjort så åkte vi till uppfödaren och där fanns lilla Doris kvar. En liten försynt tik som inte gjorde mycket väsen av sig. Doris var då nästan fem månader. Hur som helst så bestämde vi att jag skulle ta hem henne på prov. Ja, och hur många tar en go' och mysig valp hem på prov och sedan inte behåller henne?? Ja, Doris blev kvar, men det är en annan historia.

Hur gick det med Aramis då. Jo han blev dryga sex år. När vår flytt skulle gå mot Jämtland, så bestämde vi oss för att han skulle få avsluta sina dagar. Det hade varit helt ohållbart att ta med honom och en annan hanhund i en lägenhet. Vi ville heller inte omplacera honom eftersom han hade det bagage han hade, så Aramis somnade in hösten 1993. Det konstiga var, att när vi kom in till veterinären så var det första gången som han var helt lugn och verkade riktigt sansad. Det är alltid tungt att avliva en hund, men att omplacera Aramis och riva upp den trygghet han hade fått med oss, gjorde att beslutet om avlivning ändå kändes helt rätt.
Tack Aramis, för att du lärde mig älska den ras som jag är trogen än idag!